Jag tar allt från början.

Väckning klockan kvart i nio, med påföljande frukost. Väl där visade det sig att en viss gosskorist, faktiskt en herre (!?), ännu inte, trots att klockan hade hunnit bli kvart över nio, hade tagit sig upp ur sängen. En mindre väcknings-delegation i form av ledare Andreas sändes iväg till herrarnas internat. Man såg tydligt Andreas andedräkt i kylan, och alla vid bordet gladdes lite grann åt koristens öde. Döm då av vår häpnad när det visade sig att vår gode Andreas kom tillbaka tomhänt. Visserligen förtäljde han att koristen stod i duschen, men när klockan började närma sig halv 10 fick Maggan nog. En betydligt större styrka sändes iväg, denna gång kunde inget gå fel. Ledare för grupperingen var Erik S, och med sig hade han ett antal elitväckare från Special Squad (SSQ) med sig. Och självklart infann sig koristen nästan omedelbart. Annat kunde man väl inte tro.

Ett två timmar långt rep följde och sedan fick vi lasagne till lunch. Det var gott. Denna gång slog jag mig ner med ett antal gossar. Fredrik, Johannes och Viktor P. Även Maggan kom efter ett tag. Samtalsämnena rörde sig framför allt kring skolan och kören. Men plötsligt, det kom som en blixt från klar himmel för oss andra, började Viktor prata om sceniografin, overtyren och skådespelarna i operaföreställningen Carmen. (Osäker på om jag stavade de två “svåra” orden rätt då de i princip var nya för mig). Oj oj oj. Viktor visade sig vara väldigt kunnig om opera. Han hade bland annat besökt ett flertal operahus runt om i världen, och varit på massor av föreställningar. Vilken kille! Vi andra satt helt imponerade av hans passionerade berättelser. Jag tror faktiskt att jag härmed utnämner Viktor till vår nye operaexpert!

Konsertadministrationen har förberett en brännbollsmatch, vilken jag tyvärr ser ut att missa. Jag måste packa ihop mina tillhörigheter och städa rummet. Min stackare till rumskamrat, Erik S, undrar väl var jag är vid det här laget. Vi hörs snart igen!

Kvällen har varit en av dom bästa på länge. Efter min omskrivna löprunda begav jag mig till bastun, och möttes av en av de skönaste bilderna någonsin. Den sitter verkligen fast på näthinnan. I en trång, vedeldad bastu sitter så många pojkar att man knappt kan se väggarna, och även ståplatserna var så gott som fulla. Tack vare att någon sprang ut och rullade sig i snön fick jag tag i en plats. Men vilken upplevelse. Jag kommer aldrig någonsin igen uppleva en bättre bastu tror jag. Och efter bastun fick vi grilla korv. Det var gott, och mysigt. Alla glada pojkar hade nu förflyttat sig, och istället för att det var trångt i bastun var det trångt vid lägerelden. 20 korvar instuckna samtidigt i elden, minst.

Sen så glömde jag ju (eller han inte rättare sagt) att berätta om eftermiddagen. I uppgift av våra otroligt bra ledare fick vi att kreera något fint som hade med Gosskören att göra. Min grupp gjorde en notrad. Vad dom andra grupperna gjorde han jag inte se tyvärr, för jag var tvungen att rusa iväg till solistrepet, men jag lovar att försöka få upp lite bilder från händelserna. Jag vet, jag har lovat bilder hela tiden, men det är lite motigt. Jag jobbar på det.

God natt härifrån! Hoppas ni har det bra i Uppsala. Vi har en dag kvar här på Åland och den ska utnyttjas till fullo! Fortsätt gärna att läsa bloggen imorn!

Usch! Jag fick uppleva en hel del hemska upplevelser under min lilla löprunda. När jag i den mörka skogen till slut nådde fram till en liten gård såg jag i det skumma skenet av en lampa en (trodde jag alltså) liten sådan där gumma ni vet. Med huckle och hela köret. Hon stod där hopkurad som om hon vaktade grindhålet. Det såg verkligen ut att vara rena häxan.

Men jag tänkte förstås att det bara var något övertäckt redskap eller liknande, och tittade lite lätt rädd ditåt och ökade på stegen. Då, till min fasa, såg jag hur hon lyfte på ena handen. Trots att jag var väldigt varm började jag kallsvettas.

Okej, det var något redskap eller liknande, för jag sprang förbi där några gånger till (3 närmare bestämt), och ”det” stod placerat på samma ställe hela tiden. Det måste varit någon lös del som rörde på sig i vinden. Men, det var verkligen länge sedan jag blev så rädd.

Vidare stötte jag på en argsint hund som jag trodde skulle äta upp mig, men jag lyckades ta mig förbi, och ägaren ropade på finlandssvenska åt hunden att komma tillbaka. Och sist men inte minst kom jag fram till en stor väg, och någon halv kilometer bortåt brann det av bara den. Det var lyckligtvis bara en kase som brann såg jag sen.

Så, vill ni ha en mer spännande löprunda än den ordinära rekommenderar jag att ta första bästa båt till Åland. Nu ska jag till bastun!