Till att börja med: en bild på hela kören från senaste konserten. Högupplöst! Denna läggs upp särskilt för Natalia Fermin som var oförmögen att skymta sin dotter i videoklippen från detta tillfälle (se röd pil).
Vidare till dagen 25 februari, som stavas buss.
(14.54)
Tråkigt att endast kunna rapportera från gosskörsbussen, men det kan ju vara av intresse ändå. Det som gör gosskörsbussen lite speciell är att den är uppdelad i olika klimatzoner. Främre delen av bussen ligger i den för oss så välkända tempererade zonen. Hyfsat lagom men aningen kyligt. I den mellersta delen av bussen är det polklimat. Här sitter koristerna och utför mungymnastik för att inte käkarna ska frysa igen. Roten till det onda är de två enorma AC-balkarna benägna i mitten av bussen, som fullkomligt spyr ur sig polarluft. Längst bak i bussen är det tropiskt klimat med skyhög luftfuktighet (luften absorberar fuktpartiklar från busstoan, flitigt nyttjad av gossarna, längst bak i hörnet).
Under dessa förhållanden har det hållits limericktävlingar och femkamp; Maggan har rappat iklädd tuff keps, och ledare Andreas har sjungit. Inte har vi tråkigt inte!
Någonstans på vägen mellan Washington DC och Cincinnati hittade vi ett Burger King. De stackars anställda fick panikchock över att plötsligt behöva laga mat till 100 personer, och måste ha blivit lite förlamade på kuppen. Det har nämligen nu gått ca en timme sen den första hungriga koristen slukade sitt sista pommes frites, och ett tiotal har fortfarande inte tilldelats minsta lilla burgare.
(19.59)
Jaha, nu har bloggaren inte varit särskilt observant de senaste fem timmarna. Efter att ha lyssnat igenom Turandot på iPoden har det mest blivit sömn. Nu finns en genomgående hunger och inte minst törst hos gossarna i bussen. Middagsrast känns helt rätt. Problemet – en busschaufför.
Chauffören som kör flickkörens buss vägrar tydligen stanna (det står i kontraktet att vi ska stanna för både lunch och middag) och vill köra oss direkt till Hilton Hotel (det står ingenting i kontraktet om att vi ska till Hilton Hotel). Nu verkar han emellertid vara någorlunda övertygad, och vi hoppas på mat snart.
DAGENS HJÄLTE: Olle Sp. (gossalt). Med anledning av en framtvingad omorganisering i boendeuppdelningen blev det plötsligt ojämna par. Någon var således tvungen att ta på sig att bo ensam i en värdfamilj. När alla andra av förklarliga skäl var tysta som stumma lamm när frågan kom på tal, höjde Olle rösten och sa ”Jag kan göra det!” Nobelt, på min ära!
(21.04)
Big Mac till gossarna. Kycklingsallad till flickorna. Snart framme. Då värdfamiljer.
(02.43)
Det var leenden som mötte mig när jag placerade mig vid utgången till repsalen i Cincinnati Nippert Hall, och observerade våra unga korister allteftersom de lämnade platsen med sina respektive värdfamiljer. Spänningen verkade ha gått samma öde till mötes som gosskörens middagshamburgare – snabb eliminering – och man är lite avundsjuk att man inte själv fick chansen att bo hos en värdfamilj.
Själv sitter jag på hotell med övriga sångare och ledare över 18, och dricker amerikanskt kvalitetskaffe (det som bara är blaskigt). Imorgon inleds dagen med dödtid på Hotel Hilton, och då ska jag göra mitt bästa för att senaste dygnets alla hälsningar ska delas ut.
Alla korister har blivit väldigt glada av alla hälsningar, inte minst dirigent Margareta som rentav fällde en tår. Flera vill hälsa tillbaka via bloggen, men schemat vi har är på tok för tight för att det skulle kunna ordnas. Jag känner mig dock fullt berättigad att skicka ett kollektivt ”vi älskar er!” från oss alla.
Några svårförglömliga tillfällen från bussresan: