Dag 6, och alla lever!

Nu har 92 korister överlevt bra många dagar i detta avlägsna land. Betraktelser från dag nummer 6 följer:

(15.27)
Hastigt och lustigt avlades visiten/repet i Hall of Mirrors, där vi ska ha konsert imorgon kl. 9.45. Arrangörerna påstod att ingen grupp före oss hade betett sig så föredömligt som Uppsala-kören, och den musikaliskt ansvarige för hela symposiet lade till att vi har en väldigt rik, stor klang. Därefter blev det riven ost till lunch. Riven ost garnerad med spaghetti och köttfärssås, för att vara exakt. För att sörpla i sig denna delikatess tilldelades vi varsin gaffel och en förtjusande haklapp i plast. Bra det, eftersom köttfärssåsen levde sitt eget liv. Det var emellertid ingen som lyckades upprepa tenor Antons bedrift – att spilla innanför haklappen.
Nu sitter jag med ett antal korister samt vår kära dirigent och dricker kaffe, och jag har fått det bekräftat för mig – Starbucks wifi är bara till för medlemmar med söta små Starbucks-kort. Sålunda försvann allt hopp om att faktiskt kunna publicera ett inlägg före midnatt för en gångs skull.

(20.54)
”Socialiserande och sång med CCC” låter väl synnerligen snitsigt? Oavsett vad är det just det USA-kören har ägnat sig åt de senaste timmarna. Cincinnati Children’s Choir har som bekant öppnat sina hem för oss, och ikväll såg de dessutom till att öppna en kyrka. Kvällen inleddes med ett dinerande av amerikansk volym med friterad kyckling och ostpasta, varefter man fick plocka från dessertbordet.
Det amerikanska dessertbordet, såsom det har sett ut ett antal gånger nu, består inte av ett par kaksorter, inte av fem kaksorter, och oftast inte heller av femton kaksorter. Det rör sig istället om runt tjugo olika bakverk som radas upp på ett enormt bord, och hur mycket man än försöker att bara ta lite så slutar det ändå med att man finner sig vid bordet med en så överfull tallrik så det är närmast barockt. En annan egenhet hos det amerikanska dessertbordet är att det tenderar att krympa polotröjor så de nästan inte går att få på sig, vilket flera av oss fick erfara med anledning av den efterföljande informella konserten med CCC.
Så här efter framförandet måste man återigen stanna upp och ponera över den här körens fantastiska kapacitet. Jag citerar Claire, alt i CCC, vänner efter det att vi sjungit Glädjens herre. (Till vänner i CCC):

What the…where’s the bad voice? I´m like listening for a bad voice and it´s all like perfect. Let´s not sing for them…

Nu sjöng de för oss ändå, och det bör sägas att även de var riktigt duktiga. Men nog är citatet väl värt att ta till hjärtat!

Samma Claire hade för övrigt en mycket egendomlig svensk-engelsk parlör på sin iPod. Följande bild visar en fras i avsnittet ”flörta”.

(01.08)
Då har man fått chansen att läsa dagens hälsningar och återigen finns önskemål om livstecken. Som en av de första intågande i Hall of Mirrors inför dagens repetition såg jag min chans, och fick till videon nedan från förstabasposition. Tanken med videon var att få varje korist i fokus vid något tillfälle. Dessvärre kom tenorerna inte med, så om någon tenorförälder önskar särskilt livstecken kan denne ju alltid ta och kommentera. Den usla kvaliteten samt de första 30 sekunderna får ni ha överseende med.

Något mer musikaliskt kanske också vore på sin plats:

Nu slog det mig att jag har glömt att ta upp frågan värdfamiljerna. I förmiddags gick jag runt och hörde mig för bland både gossar och flickor. Efter att ha grävt i min egen erfarenhet och ponerat över berättelser jag hört väntade jag mig åtminstone en mardrömshistoria. Något i stil med att man som anländande gäst vid dörren möts av en galen tjeckisk kvinna utan submellangärdesplagg som kommer farandes nerifrån källaren där det är kaos och översvämning och skriker ”WE HAVE WATER, YOU MUST WAY!” (Prag, 2006). Men ingen hade råkat ut för något sådant. Ingen hade heller hamnat på ett ställe med fönster ovanför ett slakteri där butiksinnehavaren hugger huvudet av en tjur kl. sex varje morgon ute på gatan som ett populärt folknöje (Baku, 2008). Ingen tycktes heller ha fått sova i ett 15-gradigt hus och blivit tilldelad ett salt kex till kvällsmat efter fem timmar utan föda. (Quimperlé, 2009).

Alla var överväldigande positiva, rentav.

Själv är jag tillbaka på hotell Comfort Suites (ungefär: bekväma sviter), eller, som jag så elegant sa till taxichauffören: Comfort Suits (ungefär: bekväma kostymer). Organist Andrew Canning satt bakom och var mycket road av denna destinationsanvisning.

Imorgon väntar en kolossalt svår uppgift. Konsert en dryg timme före högmässotid med en publik bestående av flera av USA:s mest framstående dirigenter. Tur att det är Uppsala domkyrkas goss- och flickkör det rör sig om. Annars hade man kanske haft anledning att vara nervös.