USA-turnén avslutas med – just det – sång!
Ja, ni ska veta att jag ivrigt försökte publicera det där ”vi tog oss till Chicago med flyget i behåll, avgång snart”-inlägget, men på flygplatsen fanns då ingen wifi-givmildhet. Samtliga resenärer tog sig hem lyckligt och utan större förluster än en tenortrumhinna, men det är väl smällar man får ta om man vill vara på topp (krya på dig, Erik).
Jag lyckades dock teckna ned några ord under dagen 28 februari:
(lokal tid: 14.33)
Pömsighet. Uppsala domkyrkas goss- och flickkör är på väg mot Chicago i buss. Inte särskilt många var intresserade av att sova sista natten här i USA, och någon timme innan högmässan i morse fanns det ungefär lika mycket liv i kören som det finns salmbärssylt i en hälleflundra. Icke desto mindre höjde sig kören avsevärt och de positiva orden från församlingen fullkomligen haglade efteråt. Jag fick själv höra säkert femton varianter av ”that was wonderful, thank you so much”.
Just i detta nu sover 60% av bussen jag befinner mig i. Emellertid artade det sig som så att gosskörens SSQ och den yngre halvan av flickkören Anna befinner sig i samma buss, och en sådan kombination resulterar sällan i något som ens kommer i närheten av en lugn, vilsam och samfälld tystnad. Har man hamnat i bakre delen av bussen som bloggaren, är man således troligtvis ej en del av bussens sovande majoritet.
(lokal tid: 20.03)
Intagande av flottig mat och ett enerverande letande efter ett trådlöst nätverk som vill mig väl. På så vis beskriver jag gärna min senaste timme. Vi befinner oss alla på Chicago flygplats och från min nuvarande position ser jag korister som dricker kaffe, korister som shoppar godis, korister som sitter och pratar, samt en skurhink. Det verkar omöjligt att få till någon uppkoppling, men jag kan ju skriva att alla mår bra i alla fall, så att inte någon förälder ska behöva misstänka att de har varit och hämtat en dubbelgångare till sin telning på Arlanda när detta väl publiceras imorgon.
(23.04 den 1 mars, svensk tid)
Då så, får jag till slut lov att tacka för mig. Turnén är över och dess deltagare befinner sig numera i sina hem. USA-kören sjöng Down in the River to Pray vid intågandet till det snöstormiga fosterlandet, och kramar och blommor mötte dem vid utgången. Stort tack till familjen Hössjer, som förbarmade sig över bloggaren och skjutsade hem honom!
VIKTIGT MEDDELANDE:
Bloggen kommer inte att tas bort och vi väntar ytterligare en uppdatering. Dirigent Margareta Raab vill förmedla några ord här någon gång under de närmsta dagarna så håll utkik!
/Oliver Lindman
Lägg till en kommentar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Ni må aldrig taga detta bländande bloggverk af daga…
Detta är vår resa, vi som var här hemma…man kan börja på dag 1 när som helst märker jag…och så är man liksom där igen. Med er. På nåt sätt.
Jag vet inte vad ni gjort med Karl men han är en helt annan pojke. Jag kunde se det redan när han kom mer er andra genom dörrarna på Arlanda. Något i ögonen.
”Det känns som jag fortfarande är där” mumlade han hela kvällen i hemmets trygga käll, första kvällen. Han hade gärna sett att resan varat längre!
Och vi som varit så oroliga, att vi tjatat på honom om detta ”vänta bara till USA-resan”, att han nog innerst inne inte alls ville åka, för liten…(11)
Han har haft sina dubier över fortsättningen i kören…vi har manat och mutat. Och så i går då på vår fråga:
”Vill du fortfarande sluta i kören?”
-Glöm det! Aldrig.
Något har hänt. Något alldeles fantastiskt. Han lyser av självförtroende…”men vad var det som var så speciellt..?” undrade vi.
Allt! sa Karl med en längtansfull, inåtvänd blick.
”Men konserterna var väl som vanligt ändå, rutin?”
Men inte ens det, nej konserterna hade tydligen varit mycket speciella. Karl berättade livfullt om prästerna där borta.
-Å du menar dom höll på så här ungefär:
(pappa far ut i en salvelsefull, amerikansk, gestikulerande Reverend Hans på G!)
-Precis! sa Karl. Dom var så häftiga. En berättade om ett öra som nån skurit av.
Tack alla ledare och Maggan för att ni tagit er all denna tid och möda (jag förstår att även många, långa planeringskvällar och kontakter föregått detta suveräna arrangemang).
Tack.
Tack Oliver. Fantastisk blogg. Nu kommer man ihåg lite bättre av alla surrande minnen mellan sovandet. Kul att du tog dig tid dagligen att skriva ner så exakta händelser.
Angående Trumhinnan sade öronläkaren att den andra också hade spruckit litegrann. Tack för omtanken.
Slutligen åter ett stort tack för allt.
/Erik
Tack Oliver för denna utomordentligt underhållande blogg! Den har varit min sysselsättning sedan jag vaknade klockan 11 i morse efter ungefär tretton timmars sömn. Mycket skönt.
Och tack alla andra som gjorde resan så fantastiskt lyckad! Vi sparkade some överviktigt amerikanskt arsle, if I may say so.
/28
mhm!
Trots extrem trötthet har jag läst sista inlägget innan jag nu kommer släpa mig till min säng. Frågan är om jag kommer orka klättra upp i sängen. Nej, antagligen kommer jag somna på golvet. Men, men!
Blogginlägg går före allt!
speciellt när de är skrivna av någon så bra som du.
/23
Majestätiskt! Alla dessa sena kvällar, när resten av kören sött har knoppat in, då satt du uppe och skapade ett mästerverk. Riktigt impad, Oliver!
/92
Jättestort tack för att vi på avstånd fick följa med på er fantastiska resa! Grattis till era framgångar och TACK till alla på båda sidor Atlanten som gjorde det här äventyret möjligt! Hoppas och tror att det här betyder väldigt mycket för körernas framtida verksamhet.
Och visst var det väl tur att det kom lite extra snö så att ni slapp uppleva slasket här i lördags!
Häftiga amerikanska präster som berättar om avskurna öron…. Hmm. Ska ta upp tipset i domkyrkans prästkollegium.