Att det då skulle vara så svårt att få en vettig internetanslutning att fungera! I vårt rum i Vita Lägergården med röd fasad ville aldrig den lilla Comviq-stickan blinka blått i längre en tjugotre promillesekunder. Till min stora glädje upptäckte jag dock ett gratis och lösenordsfritt wifi, varför eftermiddagens inlägg kunde publiceras. Nu ikväll möttes jag dock av en så kallad ”åtkomst: endast lokalt”-överraskning (ni vet vad jag pratar om) och hur mycket jag än försökte ansluta om och ut och in och ner i källaren och vrida ut och in på modemdosan ut och in med nätsladden av och på datorn bakåt och framåt och placering uppåt, så ville det sig inte.
Nu sitter jag på stiftgårdshotellet och snyltar på nätverket där.
Var slutade förra inlägget? Jo, strax före den högintensiva fotbollsmatchen mellan herrarna och gossarna förstås! Givetvis fann sig herrarna helt och hållet överlägsna. Dessvärre bara i längd. Gossarna körde ganska genomgående taktiken att satsa på högerflanksspel där aktörer som Elmer och Hugo samspelade skickligt. Efter varje försök att avbryta deras framfart var man så utmattad att det krävdes tio minuters pust innan man orkade röra sig igen (möjligen gäller föregående fras särskilt undertecknad). Då passade de på att göra en massa mål, de rackarns gossarna. Herrarnas taktik gick ut på att skjuta jättelånga bollar upp mot motståndarmålet i hopp om att antingen Olle St. eller Jonas elegant skulle ta emot den, göra en läcker dragning, och langa in den i buren. Herrarnas taktik fungerade inte.
Nej imorgon gossar, då blir det revansch!
Vi har också haft vår första repetition med den tyske dirigenten Hans-Joachim Lustig, som ser ut och är precis som man kan tänka sig att en som heter Hans-Joachim Lustig är. Han har bland annat hunnit lära oss herrar hur vi ska uttala latinska ord. ”Miserere mei” ska exempelvis inte uttalas på det italienska maneret alla tidigare fått lära sig (miserärä mäi med ”rundat ä”) utan ”mizeereeree meei” (med zz och ee som i eeedelweiss). Hans-Joachim förklarade att med ett sådant uttal blir det mer ”German und zzoft”.
Samtidigt övade diskantstämmorna ”Barn i Guds tid”, varpå det var dags för kvällssång och tilltugg (hamburgare) på stiftgårdens gräsmatta. Kvällssången i fråga kommer att vara densamma varje dag – ”Den dag du gav oss”, en mycket vacker psalm som jag har för mig går i A-dur. Kvällens tongivare gav F-dur, vilket kanske var bekvämt för sopranerna, men själv fick jag gräva som en rosslande galt.
Imorgon är det upp vid halv åtta, frukost och sedan långrep som gäller. Turligt nog gick alla och lade sig i god tid. Vid tiotiden sågs inte en gosse till och redan vid elva syntes inte en tänd lampa ens från herrarnas rum.
Förhoppningsvis får jag lite utrymme att gå hit igen och snylta lite nätverk imorgon eftermiddag igen.